Mitt djur har ”mask i magen” – vad innebär det? Ska jag avmaska?

1 november, 2015

Invärtes maskinfektioner hos hundar och katter i Sverige
Djur (liksom människor) kan drabbas av en lång rad olika inälvsparasiter. Med ett ökat resande mellan Sverige och omvärlden ökar risken för att hundar och katter tar med sig tillbaka parasiter som tidigare inte funnits i Sverige. Det är inte alla smittade djur som visar symptom på sjukdom. Det är inte heller alla parasiter som dör av den avmaskning som rekommenderas i samband med införsel av djur till Sverige. Dessutom finns ett okänt mörkertal med djur som inte avmaskas alls innan införsel – de som smugglas in – vanligen utan någon som helst hälsokontroll.

När ett djur smittas av en inälvsparasit finns det många faktorer som avgör huruvida sjukdomen blir allvarlig eller inte. Djurets ålder, övriga hälsa och hur stor smittdos den utsätts för påverkar sjukdomsutvecklingen. I situationer där många djur lever tätt på en mindre yta (tex i en kennel eller i ett katteri) ökar smittrycket och risken för spridning. Unga djur är mest mottagliga och noggranna hygienrutiner är mycket viktiga för att förebygga smitta. Vuxna djur som lever i ett hushåll med bara ett eller två djur behöver sällan avmaskas. På apoteket säljs test-kit för inälvsparasiter med vilka man skickar in avföringsprov från djuret för att få reda på om avmaskning behövs eller inte. Rutinmässig avmaskning – alltså avmaskning av djur som ej uppvisar symtom på parasitinfektion –  rekommenderas inte på hundar och katter under svenska förhållanden. Vid synlig maskinfektion – om hunden eller katten t ex kräks upp maskar eller om maskar ses i avföringen – är det lämpligt att avmaska med ett receptfritt preparat från apoteket under förutsättning att djuret för övrigt mår bra. Om djuret uppvisar symtom på sjukdom och mask påvisats eller misstänks bör avmaskning ske i samråd med veterinär!

 

Några vanliga invärtes parasiter

Bandmask (tex Taenia, Mesocestoides, Diphyllobothirum) är vanligt i Sverige och både hundar och katter smittas via en s.k. mellanvärd. Mellanvärden är vanligen en liten gnagare som hunden/katten äter upp. Det sker alltså ingen direkt smitta mellan hundens/kattens avföring och nästa djur, och de smittar inte till människa. I avföringen kan man ofta se risgrynsliknande bitar som släpps från den vuxna bandmasken som lever i tarmen. Bandmask behandlas med medel som innehåller fenbendazol eller prazikvantel. Om djuret fortsätter att jaga och äta smågnagare är risken stor för att smittas på nytt.

Spolmask (Toxocara) är mycket vanliga i hela Sverige och de flesta hundar och katter har blivit smittade redan före 6 månader. Smittan överförs från ägg i ett smittat djurs avföring till nästa djur. Unga valpar kan infekteras redan i fosterstadiet eller via tikens mjölk. Äggen är motståndskraftiga och överlever länge i omgivningen. Människor kan infekteras, men får endast i undantagsfall symptom. Hundar och katter utvecklar vanligen en immunitet mot spolmasken och får därför inte speciellt mycket kliniska besvär. Hur påverkad djuret blir beror på mängden smitta den utsätts för och ospecifika symptom som avmagring, glanslös päls, trötthet och dålig aptit förekommer. Under tiden som spolmaskens larver vandrar i djurets kropp och genom lungorna, kan hosta eller nosflöde ses. Vid kraftiga infektioner kan djuret bli förstoppat eller få diarré. Valpen eller kattungen kan också tappa vikt och få ett “bukigt” utseende. Både fenbendazole och pyrantel är effektiva mot spolmask.

Rävens lungmask (Crensoma vulpis) förekommer hos räv i hela Sverige medan fransk hjärtmask (Angiostrongylus vasorum) på hund är betydligt ovanligare. Dessa maskar smittar via att hunden äter eller slickar på sniglar och snigelslem som innehåller maskens larvstadie. I hundens tarm utvecklas masken vidare en period innan den vandrar ut i kroppen. Som namnen antyder sätter sig rävens lungmask i lungorna och hjärtmasken i hjärtat eller närliggande stora blodkärl. I början är symptomen snarlika med hosta och trötthet. Efterhand ger vanligen den franska hjärtmasken mer allvarliga symptom med bl a blodbrist och avmagring. Om fransk hjärtmask misstänks skall ALLTID hundens hjärta och kärl ultraljudas INNAN avmaskning genomförs för att bedöma mängden av maskar. Om stora mängder maskar dödas samtidigt kan de lossna och blockera livsviktiga kärl med akuta dödsfall till följd. Vid stor mängd hjärtmask kan man kirurgiskt behöva ta bort stora maskar innan medicinsk avmaskning kan göras. Diagnos ställs genom att avföring från minst 3 tillfällen analyseras med avseende på maskägg.

Hundens lungmask (Oslerus osleri) är tämligen ovanlig i Sverige. Den överförs med direkt med upphostat slem från en hund till nästa. Unga hundar är mest mottagliga för infektionen. Diagnos ställs antingen genom fiberoptisk undersökning av luftvägarna eller genom analys av upphostat slem. Vuxna maskar kan kapsla in sig i hårda knutor i lungvävnaden och ibland ses dessa förändringar på röntgen.

Kattens lungmask (Angiostrongylus abstrusus) sprids precis som rävens lungmask via sniglar och snigelslem men är ovanlig i Sverige. Den orsakar varierande grad av hosta och luftvägssymptom.

Hakmask (Uncinaria stenocephala) smittar via avföring från infekterad hund eller räv. Masken suger sig fast i tarmslemhinnan och kan både orsaka blodbrist och diarré eller andra mag-tarm-besvär. Hakmaskens larver ligger ofta i ett vilostadie där de inte påverkas av avmaskningsmedel. Larverna aktiveras av att vuxna maskar dör (som efter en avmaskning). Upprepade avmaskningar under en längre period är därför nödvändiga för att få bukt med infektionen.

Piskmask (Trichuris vulpis) är vanligt förekommande i Sverige, men orsakar sällan större besvär. Enstaka hundar kan dock få problem med besvärliga diarréer, ibland till och med blodig diarré. Piskmask drabbar mest unga djur. Vissa kan få klåda runt ändtarmsöppningen. Diagnosen ställs genom att maskägg påvisas i avföringen och infektionen är enkel att behandla. Risken för återinfektion är dock stor eftersom äggen överlever länge i miljön.

Protozooer Förutom de inälvsmaskar som tagits upp här finns en rad encelliga organismer (protozoer) såsom Giardia, Trichomonas och Coccidier som också tillhör gruppen inälvsparasiter. Dessa kan orsaka diarré, avmagring och reproduktionsstörningar men kan också infektera djur utan att ge symptom. Symtomfria djur kan agera smittspridare och bidrar till att infektionerna blir svåra att kontrollera.

Text: Veterinär Susanne Åhman, 2015
Specialist i hundens och kattens sjukdomar, Specialist i dermatologi,
CertSAM, CertVD, DiplECVD